… och lite jordnötter blev min lika spartanska som bisarra lunch idag.
Man tager vad man haver
Till detta drack jag en kopp örtte kallat ”Kvällsro” vilket var det olämpligaste man kan tänka sig till en snabbfika klockan ett på dagen mellan energiska trädgårdspass. Mer att äta blev det inte under de åtta timmar, mellan tio och sex, som jag jobbade på, glömsk av alla mänskliga behov. Jag måste proviantera mera!!
Planterade mina nyinköpta stäppsalvior ‘Caradona’ och’ Blaue Königin’ i österväggsrabatten i närheten av den rosafärgade rosen Queen Elizabeth och den nyplanterade brudslöjan. Lite senare klämde jag ner en handfull porslinsveronikor där också som blev över efter en rabattröjning. Jag grävde nämligen ut den lilla fåniga rundel i gräsmattan där en karminröd, klen rabattros hölls gisslan av en armé av röllikor och kvickrot. Några porslinsveronikor var det enda jag ville bevara från den rabatten. Synd att slänga en ros, men som sagt – den var inte mycket att ha längre. Jag fick gräva ut allt med grovspaden och sedan rensa jorden från härvor och myller av fula rötter. Jag låg på knä med näsan över jorden och rafsade runt i den så länge att en granne stack in huvudet över staketet och frågade om jag hittade vad jag letade efter. Men nu ligger rabatten helt frilagd och väntar på vadå? Kanske stoppar jag ner den svarta flikflädern där istället för i tomtgränsen? Jag tror faktiskt att jag gör det – storleken på rabatten är så lagom, och den vackra Black Lace förtjänar en lite mer central plats i trädgården. – Ett gäng vitsippor fick jag offra också. Synd! Men svårt att ha vitsippor i rabatter… Jag stoppade visserligen ner rötterna i jorden kring scillan vid boden, men vet inte om de kommer att klara det.
De porslinsveronikor som inte fick plats kring Queen Elizabeth satte jag i granrabattens vänstra hörn. Hoppas de tar sig. De är favoriter! Klarar de sig inte så köper jag nya, för dem tror jag inte att jag kan leva utan. Det är så roligt med majperennerna.
Klippte också ner gräs i det igenvuxna stenpartiet, som är mer myrstack än stenparti. Det permanenta projektet är att ta bort det helt. Men det är jobbigt – särskilt när myrorna går till attack! När jag fått tillräckligt många myror in i tröjärmarna och trädgårdshandskarna bestämde jag mig för att utrota dem, biologisk mångfald eller ej. Så låg är den mänskliga naturen. Hällde en vattenkanna med myrmedel i stenpartiet och längs med plattgångskanterna, och hoppas att det hjälpte något i alla fall. Så får jag ta itu med stenpartiet under lite lugnare former.
Jag gödslade lite med blodmjöl i rabatterna, i brist på hönsgödsel, och vattnade en hel del (fortfarande inget regn). Städade också ordentligt i stugan och tvättade fönstren – så skönt att ha det gjort. Resten av dagen rensade jag ogräs. En riktigt grundlig gräsutrotning i långa gångrabatten och i den nästan igenvuxna skära-ros-rabatten under Cox Pomona-trädet. Jag har klippt ner den rosen så ordentligt nu att jag äntligen kom åt allt elakt gräs som nästlat sig in där. Det var en fröjd att riva bort härvorna. Detsamma gällde den andra lilla fåniga rundeln i gräsmattan, intill Ingrid Marie-äppelträdet. Den aprikosfärgade rosen där är väldigt fin, om den nu kommer igen efter vintern, och förtjänar bättre än att kvävas av gräs, kvickrot och murrevor. Jag var grundlig, och det kändes väldigt skönt att ha tid att vara det. Alltför ofta rycker jag bara i vanmakt lite i gräset för att slippa se det i alla fall. Nu grävde jag bort varenda rot.
Sörjer de perenner som rådjuren tog i höstas eller haren i vår – mina skuggbräckor, tre av fyra geranium Jolly Bee, den ena gulltörelkudden, min fina grönbladiga kaukasiska förgätmigej, några nävor i granrabatten – för att inte tala om flikflädern, och Ghislaine de Féligonde-rosen. Och echinaceorna, och anisisopen. Och de fina rosenvialerna! Eller har de självdött? Det har varit rena massakern i trädgården! Men tulpanerna är i alla fall underbara. Pionblommande ‘Charming Lady’ som jag fick av T. i höstas är osannolikt vackra!
Etiketter myror, porslinsveronika, stäppsalvia, tulpaner
