Den ljuva honungsrosen slår ut mer för var dag nu. De vaniljgula, runda knopparna är nästan lika fina som blommorna. Vore jag rådjur – Gud förbjude! – skulle jag äta upp dem direkt, så goda ser de ut. Rosen klättrar bra i det döda äppelträdet.
Efter två veckors underbar värme (och torka) har det börjat bli lite svalare och ostadigare nu, och ska så förbli veckan ut. Klippte därför gräset igen trots att det bara gått ett par dagar – vem vet när det blir tillräckligt torrt igen. Kantklippte också mödosamt alla rabatter i trädgården, klippte bort de sista vissnade lupinställningarna, rensade grönsakslandet – där allt växer fenomenalt bra - och skrapade 25 meter grusgång ren från ogräs. Får ta andra hälften nästa vecka.
Roligt att se gamla och nya perenner blomma. Gillenian, som måste hamna på en topp-tio-lista över mina favoriter, såg klen ut i starten i juni, men är nu stor och vackert översållad av en sky av vita stjärnor. – Ronja tipsar om att man ska låta gillenian stå lite ”fattigt” för att den inte ska förväxa sig och tappa spänsten. Det ska jag komma ihåg!
Praktröllikan ‘Credo’ som jag planterade förra året har klarat vintern fint och blommar vackert bland självsådd ljusblå mariaklocka, och det guldlin jag sådde och förkultiverade förra året blommar nu för första gången.
Men myggen är hemska! Trots heltäckande kläder och flera omgångar myggstift – både under och utanpå kläderna – lyckades jag bli snyggt prickig idag också. Så här mycket mygg har det inte varit i stan alla de år jag har bott här. Det var inte tal om att sitta utomhus med min lilla lunch.
Slog dödsföraktande ner ett (OK, litet) getingbo som satt i taket vid farstun. Flydde sedan – mindre dödsföraktande – in i stugan och stängde dörren. Inga arga surr hördes, och när jag fegt stack ut yttersta nästippen genom dörren låg det tomma boet helt fridfullt på golvet och kunde utan fataliteter avlägsnas.
Avslutade med den härligaste av trädgårdsjobb – klippa av vissna rosor och vissna pionhuvuden. Det blir alltid årets vackraste kompost när de skära och vita pionbladen kröner den.
Etiketter gillenia, guldlin, honungsros
juli 5, 2009 kl 8:42 e m |
Vår honungsros håller också på att slå ut som bäst och klär en högstubbe helt och hållet. Gillenian måste jag bara skaffa….så snygg!
juli 6, 2009 kl 7:54 e m |
Ja, gillenian är oumbärlig. Tålig och vacker från det rödaktiga bladutspringet till de guldiga höstfärgerna. Den måste du ha!
juli 6, 2009 kl 4:28 e m |
Visst är de vackra, honungsrosorna, och doften är sagolik.
Jag upptäckte gillenian vid våra växtvandringar under utbildningen i Enköping och då fick vi tipset om att sätta den lite ”fattigt” så att den inte förväxer sig. Finns risk att den lägger sig om den blir för stor och välvuxen.
Den är väldigt vacker!
juli 6, 2009 kl 7:56 e m |
Tack för tipset – jättebra! Då ska jag inte ösa gödsel över den, utan tvärtom vara lite snål och glömsk. – Vilken otrolig honungsros du har… man ser knappt bladen för alla blommorna. Och ja, den kallas inte för inte honungsros, doften är underbar.