Trädgården gråter. Den har varit tapper länge - knappt en droppe denna extremt torra sommar. Gräset är visset, jorden sprucken, perennerna är klena och slokar. Ån på vägen dit är helt uttorkad, för första gången på de åtta år jag haft trädgården. Men denna avskedets dag, min sista dag med trädgården, kunde den inte hålla sig längre. Det har skvalat hela dagen – ett fint, stadigt, men lugnt regn. Själv har jag sörjt färdigt under de två månader mitt långa farväl har pågått, och gråter inte. Men betryckt var jag när jag till sist stängde grinden efter mig och gick därifrån. Och det ska erkännas att jag för några dagar sedan gav ett av äppelträden en ordentlig kram, efter att först ha försäkrat mig om att ingen tittade på. Visserligen gav mig det osentimentala trädet bara några minuter senare en skämtsam smäll i skallen med en kraftig gren när jag reste mig upp lite för hastigt efter att ha plockat nedfallna äpplen. Typisk fruktträdshumor. Sådär har vi hållit på under årens lopp, Ingrid Marie och jag, men det är ett tecken på min vekhjärtade sinnesstämning att jag nu lät det hela passera utan svordomar.
Det kändes underligt att gå och knipsa av frökapslar från nävor och aklejor, dra upp en tistel i förbifarten, frisera rosorna och vattna den ständigt törstiga gullstaven och alla andra vardagliga trädgårdssysslor som jag utför mer eller mindre automatiskt efter alla dessa år, och inse att jag aldrig mer kommer att göra det. Att man kan bli så förälskad i en trädgård… Det är fantastiskt att ha fått vara med i den skapelseprocess det handlar om då man bygger upp en trädgård. Det mesta som finns i den, åtminstone av perenner, har jag planerat och planterat, och jag kan växternas historia från början. Men nu har jag sålt, och i morgon tillträder den nye ägaren. Och nej, je ne regrette rien! Det var rätt beslut att sälja.
Från min högmodiga och självutnämnda slottsfrustatus sjunker jag alltså åter ned i det jordlösa ofrälsets. I och för sig – en och annan liter balkongjord får man väl säga att jag äger.
Gissa vilken som är min?
Och jag har en kavat liten balkongkanin som medhjälpare. Det ska nog gå bra i fortsättningen också.
Köparen, en trevlig prick, är dessutom oändligt mycket händigare än jag och kommer att vara en tillgång både för stugan – som jag verkligen inte lagt ned min själ i – och för kolonistugeföreningen. Nu hoppas jag att regnet skvalar på någon vecka till så att han får en fin och grönskande start i trädgården. Så tackar jag för mig och för åtta underbara år i min älskade trädgård. Det sista jag gjorde var att slänga trädgårdshandskarna.
Hej då, trädgården!!!
