Trädgården gråter. Den har varit tapper länge - knappt en droppe denna extremt torra sommar. Gräset är visset, jorden sprucken, perennerna är klena och slokar. Ån på vägen dit är helt uttorkad, för första gången på de åtta år jag haft trädgården. Men denna avskedets dag, min sista dag med trädgården, kunde den inte hålla sig längre. Det har skvalat hela dagen – ett fint, stadigt, men lugnt regn. Själv har jag sörjt färdigt under de två månader mitt långa farväl har pågått, och gråter inte. Men betryckt var jag när jag till sist stängde grinden efter mig och gick därifrån. Och det ska erkännas att jag för några dagar sedan gav ett av äppelträden en ordentlig kram, efter att först ha försäkrat mig om att ingen tittade på. Visserligen gav mig det osentimentala trädet bara några minuter senare en skämtsam smäll i skallen med en kraftig gren när jag reste mig upp lite för hastigt efter att ha plockat nedfallna äpplen. Typisk fruktträdshumor. Sådär har vi hållit på under årens lopp, Ingrid Marie och jag, men det är ett tecken på min vekhjärtade sinnesstämning att jag nu lät det hela passera utan svordomar.

Det kändes underligt att gå och knipsa av frökapslar från nävor och aklejor, dra upp en tistel i förbifarten, frisera rosorna och vattna den ständigt törstiga gullstaven och alla andra vardagliga trädgårdssysslor som jag utför mer eller mindre automatiskt efter alla dessa år, och inse att jag aldrig mer kommer att göra det. Att man kan bli så förälskad i en trädgård…  Det är fantastiskt att ha fått vara med i den skapelseprocess det handlar om då man bygger upp en trädgård. Det mesta som finns i den, åtminstone av perenner, har jag planerat och planterat, och jag kan växternas historia från början. Men nu har jag sålt, och i morgon tillträder den nye ägaren. Och nej, je ne regrette rien! Det var rätt beslut att sälja.

Från min högmodiga och självutnämnda slottsfrustatus sjunker jag alltså åter ned i det jordlösa ofrälsets. I och för sig – en och annan liter balkongjord får man väl säga att jag äger.

Gissa vilken som är min?

Och jag har en kavat liten balkongkanin som medhjälpare. Det ska nog gå bra i fortsättningen också.

Köparen, en trevlig prick, är dessutom oändligt mycket händigare än jag och kommer att vara en tillgång både för stugan – som jag verkligen inte lagt ned min själ i – och för kolonistugeföreningen. Nu hoppas jag att regnet skvalar på någon vecka till så att han får en fin och grönskande start i trädgården. Så tackar jag för mig och för åtta underbara år i min älskade trädgård. Det sista jag gjorde var att slänga trädgårdshandskarna.

Inte min favoritårstid… men en bukett kan den vara värd, hösten.

Håller på med att bädda in trädgården för vintern. Ingrid Marie ger massor av äpplen i år, och mycket av höstjobbet består i att plocka och släpa och göra i ordning vinteräpplena. Så mycket plantering har det inte blivit. Men lite tulpanlökar, både från snälla stadsgrannar som varit i Holland och handlat och lite på postorder jag förstås stoppat ner (mörklila/vit Jackpot, vit/rödrosa Rexona, svart Queen of Night). Även några liljor (Oriental white, Marrakech – röd, Sheherezade).

Har också grävt upp den döda rosen i en av de kvarvarande små rundlarna, och ersatt den med ett mörkbladigt höstsilverax – Cimicifuga racemosa ‘Brunette’.

Jordärtskockorna är skördade, vattentunnan tömd, kylen avfrostad, grusgångarna nogsamt rensade, plommonträdet begråtet (varken blad eller frukt i år – har det dött??), klematis ”Arctic Queen” planterad vid New Dawn-rosen vid grindportalen, jord och blommor från balkongen nervräkta i grönsakslandet. Återstår mest att gräva landet när frosten gjort jorden lite marängkrispig, hägna in har- och rådjursgodiset, ta in trädgårdsmöblerna, städa boden och – sist av allt – skruva fast presenningen i dörröppningen och säga hej då till trädgården…  

Planterade idag ut en vacker alunrot som jag hittade på Nehlins, Heucherella ‘Tapestry’. Det fanns ett bra hål i gångrabatten bredvid den blå höstvädden. Alunrot väcker verkligen samlarinstinkten i en – det finns så otroligt många bladfärger och mönster.

Efter julitorkan kom en vecka med regn, då jag lämpligt nog var bortrest. När jag kom tillbaka var det torra gula gräset saftigt och grönskande. Sedan har det varit perfekt blandväder, lagom varmt, lagom soligt, lagom regnigt, lagom molnigt. Så trevligt att äntligen ha en riktigt grön trädgård igen.

Som vanligt i augusti kommer jag på att jag har för få sensommarblommande växter. Höstvädden, förstås, höstflox och rosor. En och annan krasse, de underbara Roxanne-nävorna, den pålitliga blekgula röllekan ‘Credo’. Höstanemonerna tycks det aldrig bli fart på. Doftliljorna är därför särskilt tacksamma, inte minst mot den mörkbladiga flikflädern. Och ett och annat torrt skelett pryder verkligen sin plats. De torkade fyrverkerilökarna, Allium Schubertii, står som tomtebloss i rabatten – eller kanske som parasoll i en drink!

Annars är det ju vackert med nästan bara grönt också…

Har ersatt det sorgligt nedfallna gamla klätteräppelträdet med en ful pyramid av fyra mörkgröna plaststänger, i väntan på något bättre. Honungsrosen och klematisen måste få något att klättra på. Rosen har varit rent livsfarlig med sina vildsint taggiga tentakler utkastade åt alla håll. Nu klippte jag ner dem så mycket att de blev hanterliga och band upp dem. Det får duga, tills vidare. Förhoppningsvis klär växterna snart in ställningen.

En rugge av blåsvingel, Festuca glauca, som vuxit under äppelträdet flyttade jag till f.d. stenpartirabatten, intill irisarna. Den hamnade alldeles för skuggigt under honungsrosen nu.

Plommonträdet ser stendött ut. En granne sa att nästan alla plommonträd på området ser lika eländiga ut. Något virus som går? Jag väntar i alla fall med att ta ned det. Det kanske piggnar till nästa år. Det blir åtminstone gott om äpplen i höst, för första gången på flera år.

Bu!

För kanske fyra år sedan köpte jag en liten stickling av silvermartorn, Eryngium giganteum ’Miss Willmott’s Ghost’  på Trädgårdsamatörernas mässa. Planterade den som vanligt där det fanns plats snarare än där det var lämpligt. Ett par år senare kom staketet upp precis intill, och vid det laget hade jag hunnit glömma bort den pyttelilla sticklingen. Men i år finns hon plötsligt där, Miss Willmott! Eller hennes spöke, som sagt. Hon tog några år på sig, men gjorde en desto mer effektfull entré. Vacker!

Annars är trädgården ansträngd i den extrema och långvariga värmeböljan. Gräset är alldeles gult och visset. Äppelträden tappar kart i oroande takt. Plommonträdet verkar fundera på att dö – det har knappt fått några blad alls, och de som kom högst upp börjar falla av i torkan.
Men de trofasta blommar på. Gillenian, pimpinellrosen Stanwell Perpetual, stjärnflockorna, nävorna, alunroten osv. Med lite regn till helgen kan det nog bli skjuts på resten också. Queen Elizabeth, som jag trodde hade dött, har redan stora friska knoppar.

Trädgårdsiris 'Senlac' - nu överblommad

O ros!

Under dagens trädgårdspass kom jag på att jag verkligen pratar med mina växter. Jag visste ju redan att med frösådder som börjar komma upp så jollrar jag, något jag verkligen annars bara gör med bäbisar och kattungar. Men när jag såg den nyutslagna, vidunderligt vackra midsommarrosen (= Finlands vita ros, Rosa pimpinellifolia alba ‘Plena’) andades jag ”O ros!” Det var snudd på att jag föll på knä inför så mycket skönhet. De svagt snäckrosa knopparna med mörkbruna hylleblad är lika vackra som de utslagna gräddvita rosorna med honungshjärta.

När jag däremot försökte fotografera en stöddig lupin som bara blåste av och an i den friska kulingen vi kunnat njuta av under helgen kom jag på mig med att fräsa  ”Stå still, för bövelen!” Lupiner inbjuder mer till rå hjärtlighet än till åkallan och knäfall.

För bövelen!

Och till måbärshäcken som vuxit otroligt i vinter och helt tagit över den ynka metern grusgång vid baksidan av huset sa jag sadistiskt:  ”Not in my backyard, baby!” medan jag klapprade ondskefullt med häcksaxen. Gick sedan lös på den och lyckades få grusgången framkomlig igen. Häcken ser helt OK ut trots att jag öste på i rasande fart. Har kommit på att häckklippning bör utföras snabbt och som i trans, medan man tänker på annat. Första året försökte jag med snören och mätstickor för att få det rakt, men då blev det riktigt dåligt och tog lång tid.

Annars bjöd dagens pass på glada överraskningar. Vid foten på rosen Queen Elizabeth, som jag trodde hade frusit ihjäl, dök små blad upp. Hurra! Och plötsligt stod brunnäverabatten full av små morgonstjärnor som jag trodde inte hade tagit sig. Inte heller hade jättevallmon slagit ut och blåst sönder under helgens regn och stormblåst, utan ”Beauty of Livermere” öppnade sig just idag när vädret var lite bättre. Och den söta blågullen stod tillsammans med de lika söta löjtnantshjärtana som en ljuvlig sommartapet, med tusen vita tusenskönor i bakgrunden. Juni. Bara ordet!

Kirgislökarna, de flesta av sorten ”Purple Sensation”, har sin storhetstid nu. Lupinerna är också på gång, och som alltid tycker jag så mycket om dem när de kommer fast jag hinner tröttna på dem ju längre sommaren framskrider och ju fulare och vidlyftigare buskarna blir.

Smånejlikorna. som jag räddade från det övervuxna stenpartiet och tryckte ner som tussar i den nygrävda rabatten som fick ersätta stenpartiet, har tagit sig riktigt bra. Roligt – dem tycker jag om!

Aklejorna översvämmar trädgården. De flesta smutsskära eller smutsblå, men fina i alla fall. En liten blåvit nykomling har på egen hand tagit sig in i trädgården.

Och så har jag silver och guld i rabatterna… silverarv och gulltörel. Gulltöreln har självsått sig i österväggsrabatten, och placerade sig mycket dekorativt där.

För att fortsätta med min kamp mot entropin så har jag vid de senaste besöken mest ägnat mig åt att skära bort nedfrusna buskar. Paradisbusken är inte död utan har flera grenar som lever och grönskar, men större delen var bara ris och fick klippas ned. Vresrosen Hansa likaså, och t.o.m. den ondskefulla rabiatan vid husväggen – alltså vildrosen, med världens elakaste taggar – visar inga tecken på liv. Jag klippte ner den till roten och hoppas nästan att den inte återuppstår, så jobbig är den. Naturligtvis lyckades den hugga mig i benet rakt genom manchesterbyxorna.

Tog också en fight med skelörten som frodas i rabatterna så snart man vänder ryggen till. Det ska dock sägas att de är ganska goda förlorare, eller kanske snarare sluga. De rycker på axlarna, ger med sig, och startar i hemlighet om på nytt i en annan rabatt.

Någon form av körvel eller loka har också plötsligt dykt upp i var och varannan rabatt. Tjocka stjälkar, hemska rötter, vacker blomning och skirt bladverk. Jag hugger och svettas och försöker få bort den innan den tagit över. Det är risken med att ta kompost från de gemensamma kompostlimporna. I mina egna lägger jag aldrig fröogräs.

Idag planterade jag ut mina frösådda plantor. Järnnätterna borde vara över.

• Buskkrasse i trädgårdslandet. Den småblommiga sorten ”Empress of India” fick också ett par platser i österväggsrabatten där så mycket frusit bort i vinter, en liten planta satte jag i odlingslådan, och en  petade jag ner i den nygrävda stockrosrabatten – där jag för övrigt fick ta bort den lilla ruttna stockrosrot jag köpte med så mycket annat från Odla.nu. Den var nästan död när jag fick den, nu var den stendöd. – Satte också ned frön av olika krassesorter lite här och var. Krasse vill jag alltid ha massor av!
• Blåsalvia, Salvia patens,  hade jag bara fått en bra planta av från  mina egensnattade frön. Den satte jag mitt i trädgårdslandet där den förhoppningsvis står fint till krassen.
• Blomstertobak ‘Tinkerbell’ fick jag många plantor av (också dem från snattade frön – dvs snattade ur frökapslar i trädgårdar, förstås!), och har redan satt en del i odlingslåda. Nu satte jag en planta mitt i stockrosrabatten efter hålet från stockrosen, och så en till intill den nedfrusna aprikosfärgade rosen i den lilla rundeln under äppelträdet.
• Vit, fylld trädgårdsmattram ‘Snowball’ sådde jag i massor, men bara två frön grodde. Dåligt! Men de två plantorna satte jag i alla fall i trädgårdsgränsrabatten, där de skulle ha stått fint under den rödbladiga styvklematisen – om nu inte denna klematis också hade  hörsammat entropins lockrop och frusit ner under vintern. Ack!
• Vit akleja, aquilegia caerulea, också förstås frösnattad, satte jag dels under den röda pionen i tomtgränsrabatten, dels i skuggrabatten vid boden, och dels i chokladpuddingrabatten som visserligen inte alls ser ut som en chokladpudding längre.

Blev glad när jag såg att det finns motvikter till det entropiska. Den nya lilla skuggrabatten vid komposten har tagit sig med rekordfart. Det vita löjtnantshjärtat började ju blomma nästan direkt. Nu har de vita brunnävorna ‘Album’ skjutit i höjden och börjat blomma, och likaså den japanska vivan ‘Apple Blossom’.

Vit brunnäva

Japansk viva 'Apple Blossom'

Och humleblomstret är som finast nu… kan inte få nog av de små nickande klockorna!

Idag fick jag fem säckar dressjord av mina favoritleverantörer och toppdressade min gräsmatta för första gången någonsin. Jag var lite snål med jorden, men bättre något än inget. Vädret var oerhört älskvärt och lät solen skina varm och mild på mig medan jag jobbade, och när jag var klar släppte det loss en väldig regnskur som säkert  fick dressjorden att smälta in i gräsmattan. Någon gång ska man ha tur med vädret.

Klippte ned de nerfrusna rosorna ‘Martin Frobisher’ och ‘Nevada’ till frisk ved, alltså nästan ner till marken. Jag är ändå glad att de lever. Otroligt tuff vinter för rosor och buskar! T.o.m. den tåliga ‘Aicha’ är helt nedfrusen, eventuellt död, och vresrosen ‘Hansa’ är illa däran och måste också friseras när jag orkar. Den trodde jag att ingenting kunde rå på.

Blåklocksklematisen är död – den hann bara få en vinter. Grr! Rudbeckior ‘Magnus’ ska jag inte ens försöka med längre efter att ha fått flera säsongers planteringar bortfrusna efter en enda vinter.

Den sena kaprifolen vid grindportalen såg alldeles nedvissen ut, en enda rishög.  Har glömt namnet. Jag inser att det inte kan vara ‘Serotonin’, hur mentalt upplyft man än blir av dess skönhet. Men något åt det hållet. Hur som helst, när jag klippt ned allt det torra riset från portalen upptäckte jag att det fanns frisk och rejäl  nytillväxt längst ned. Serotoninhalten ökade direkt.

Och så gick jag förstås runt och njöt av allt som överlevt och blommar. Min älsklingsklematis, ‘Propertius’… det oändligt älskliga lilla humleblomstret… de självlysande smörbollarna… och mycket mer.