Höst igen

Inte min favoritårstid… men en bukett kan den vara värd, hösten.

Håller på med att bädda in trädgården för vintern. Ingrid Marie ger massor av äpplen i år, och mycket av höstjobbet består i att plocka och släpa och göra i ordning vinteräpplena. Så mycket plantering har det inte blivit. Men lite tulpanlökar, både från snälla stadsgrannar som varit i Holland och handlat och lite på postorder jag förstås stoppat ner (mörklila/vit Jackpot, vit/rödrosa Rexona, svart Queen of Night). Även några liljor (Oriental white, Marrakech – röd, Sheherezade).

Har också grävt upp den döda rosen i en av de kvarvarande små rundlarna, och ersatt den med ett mörkbladigt höstsilverax – Cimicifuga racemosa ‘Brunette’.

Jordärtskockorna är skördade, vattentunnan tömd, kylen avfrostad, grusgångarna nogsamt rensade, plommonträdet begråtet (varken blad eller frukt i år – har det dött??), klematis ”Arctic Queen” planterad vid New Dawn-rosen vid grindportalen, jord och blommor från balkongen nervräkta i grönsakslandet. Återstår mest att gräva landet när frosten gjort jorden lite marängkrispig, hägna in har- och rådjursgodiset, ta in trädgårdsmöblerna, städa boden och – sist av allt – skruva fast presenningen i dörröppningen och säga hej då till trädgården…  

För sent för edelweiss –

– nej, det tror jag inte. I helgen planterade jag äntligen den edelweiss jag fick av A. på jobbet för några veckor sedan. Den har varit nöjd och glad på min balkong trots frost och blåst, och nu fick den en varm och skyddad placering i en vrå intill österväggen vid planteringslådan, bredvid backsippan. Jorden är grusig och väldränerad – där borde den trivas.

Lördagen var koloniföreningens sista arbetsdag för säsongen, strålande vacker och vindstilla. Jag hann få mycket gjort i min egen trädgård. Skogen av jordärtskockor i grönsakslandet grävdes upp, och förhoppningsvis finns inga knölar kvar i jorden i år. De fyllde ledigt upp en stor plastkasse, trots att jag slängde massor. Blasten tog jag av och grävde ner i landet, men de 2-3 meter höga, tjocka, bambulika stjälkarna var för hårda och kraftiga för att klippas ner i komposten. Jag har travat dem på hög till valborgsmässobrasan nästa år.

Eftersom jag ändå stökade runt så mycket i landet klippte jag ner övriga skörderester (squash, misslyckad majs, trädgårdsmålla, de sista rödbetorna sonm bara blev blast…) och  höstgrävde hela landet. Det är egentligen för tidigt, men skönt att få det gjort. När jag tog bort gångbräderna ur landet såg jag att fullt med småsniglar redan boat in sig för vintern på undersidan. Jag mosade dem skoningslöst med en särskilt kraftig jordärtskocka som mordvapen.

Tömde vattentunnan som var bräddfull – ett trist, slaskigt, tungt och kallt jobb, men vattnet var tillfruset på ytan och det har varit ner till sex minusgrader ett par nätter, så det kändes ändå som om det var dags att få undan tunnan för vintern. Jag kånkade runt  med den fyllda vattenkannan i trädgården och tömde den där jag trodde att det kunde göra mest nytta – hos  rosorna, rosenflockel, gullstav och flikflädrarna.

Plockade en (sista?) kasse plommon och lite äpplen, och sågade eller knipsade bort risiga grenar ur plommonträdet. Även körsbärskornellen friserade jag lite. Ett lass dåliga plommon och mögliga äpplen körde jag iväg till komposten.

Vattnet stängdes av idag, och jag stängde till min egen huvudkran och hällde för säkerhets skull lite frostskyddsmedel i avloppet. Stängde till fönsterluckorna på husets baksida och skruvade till alla ventiler så att mössen får jobba hårdare om de tänker ta sig in.  Jag har, peppar peppar, inte haft möss i huset under de år jag har ägt det. Kanske helt enkelt för att jag inte har värme på under vintern.

Drog upp växtstöd och pulade in dem i boden, dit också trädgårdsstolar och trädgårdsbordet fick flytta in. Räfsade lite löv och täckte den japanska starren, men för övrigt väntar jag med täckning. Det får bli bra mycket kallare först. Detsamma gäller kupning av rosorna. En del småsaker finns också kvar. Tömma lavendel- och citronmelisskrukan, städa boden, lite höstbeskärning av den gulbladiga flikflädern, få in skottkärra och det runda trädgårdsbordet, skruva fast presenningen framför farstudörröppningen. Men mycket mer än så är det inte kvar av arbetsåret. Faktiskt ganska skönt!

Strandiris och gulltörel i höstdräkt

Bladen brinner

Dagen har varit grå och regnig, men höstfärgerna har ändå gjort den självlysande!

Årets sista gemensamma arbetsdag i koloniföreningen. Det blev lövräfsning i två timmar, och en fantastisk kompostlimpa av idel guldgula lönnlöv. Jag fortsatte sedan i egen trädgård ett par timmar till. Vattnet stängdes av idag, så det känns verkligen som säsongsfinal. Tog in vattenslang och rotting-”staketen” från trädgårdslandet in i förrådet, planterade några påsar lökar (tulpaner och porslinshyacinter), klippte ner vissna sommarblommor och rosenvialen, tömde krukor i trädgårdslandet, flyttade in trädgårdsmöbler i boden, grävde upp en rabatt vid södra tomtgränsen där häcken inte orkat ända fram till staketet. Den leriga rabatten ska få frysa sig porös till våren då jag gör en ordentlig plantering av den.

Det är inte så mycket kvar av blomning nu. Men stjärnflockan, den gudomliga, är fortfarande jättefin, och rudbeckian ‘Prairie Sun’ står kvar och prunkar i sin sommarkruka. Den klarar sig nog någon vecka till. Det är mildväder nu. 17 grader varmt idag!

”Mätt på blommorna och trött på grönskan”

– tänker jag med Edith Södergran (Höstens dagar) varje höst när jag slaktar balkonggrönskan. Och fast det tar emot och är sorgligt varje gång innan jag börjar känns det faktiskt skönt när det är klart, och allt trassligt och gulnat och förvuxet och visset och skräpigt är borta och jorden är uppsopad från balkonggolvet. Bara sten, metall, himmel och horisont kvar. Rent och lugnt.

Packade min tappra shoppingkärra full med balkongjord och nedklippta växter och drog iväg till koloniträdgården. Bäst att passa på medan vädret är fint. Det ska bli regnigt i morgon.

Jag började med att skyffla de resterande 20 metrarna grusgång, och satte sedan med lättnad in redskapen i boden. Ingen mer rensning på ett halvår!

Sen klippte jag ned alla blommor och skörderester i grönsakslandet. Det har varit frost den här veckan, talade dahlia, squash och krasse om för mig med all önskvärd tydlighet. Det blev massor med växtklipp. Mangold odlar jag varje år mycket mer än jag vill ha. Visst är det gott – och vackert med de röda stjälkarna – men det finns gränser för hur mycket mangold en enda, lagom tjock slottsfru kan sätta i sig på en säsong. Ska försöka tygla mig med sådden nästa år, eller hoppa över mangold helt, bestämde jag mig för när jag stod och klippte ner skörden. De stjälkar som fortfarande verkade någorlunda mjälla tog jag hem, och kokade tillsammans med tagliatelle som jag åt med tomatpesto mixad med grön- och rosépeppar och parmesan. Jättegott! som mat-Tina brukar säga.

Majsen klippte jag förstås också ned. Det fanns två små, små kolvar kvar på en av plantorna; så små och spröda att jag, hungrig och matsäckslös som jag var, stod i grönsakslandet och åt upp dem på plats. Bara att bita rakt av. Ganska söta och goda.

När allt var nerklippt ett par timmar senare och skavsåren hotade i tumgreppet efter sekatören, hällde jag ut balkongjorden och några skyfflar kompost över växtresterna, och vickade ner allt i jorden med en grep. Möjligen fixar jag en trivsamt vinterbonad miljö för sniglar på det här sättet, men jag tänkte testa att inte gräva landet i år. En del påstår att man bara förstör mikrolivet i ytjorden när man gräver om. Så jag får se i vår om det funkar på det här sättet i stället. Annars gillar jag egentligen att gräva köksland om hösten, särskilt om man gör det sent, när frosten har gjort leran porös och krasig som lättgräddad maräng. Men det är onekligen skönt att inte behöva ha det jobbet framför sig nu.

Stanwell Perpetual i oktober

Den snälla pimpinellrosen Stanwell P. blommar vidare, visserligen ytterst sparsamt, men pålitligt. Där har vi en som inte är mätt på blommorna och trött på grönskan. Den blir bara allt sötare och skärare nu när frosten hälsar på. Även Queen Elizabeth är ståtlig, och New Dawn som klarat sig undan rådjur den här veckan blommar också oförtrutet vidare. Liksom den underbara höstvädden, geranium ‘Jolly Bee’ som blivit en riktig storfavorit, skogsastern, drakmyntan, höstanemonerna…för att inte tala om den glödande höstkärleksörten.

Tog upp dahliaknölarna och doftliljans knölar. Nu ligger de i en öppen plastkasse i mörka källarförrådet, tillsammans med gladiolusknölarna jag fick av snälle grannen J. – I år har jag dessutom ställt balkongens pelargoner i källaren. Mamma gjorde så förra året, och det funkade hur bra som helst – bara lyfta upp pelargonerna ur balkonglådorna, skaka av jord och lägga plantorna i en plastkasse, med blad och allt. Sedan ner i mörkret. I mars är det dags att ta upp dem, vissna och eländiga, och plantera om. De kom upp snällt, varenda en. Själv vågade jag mig nu inte riktigt på att hantera alla på det sättet. Min nya favorit ”Mr. Wren” och ett par andra som jag är lite extra förtjust i får stå inomhus i svalt fönster med mycket knapp vattning. Så brukar jag göra, och det går vanligen bra. Men det är trist att ha en massa skräpiga pelargoner framme i fönstren, så om det går bra med källarmetoden ska jag köra med det i fortsättningen.

Efter ytterligare lite småpyssel packade jag med mig trasmattor och kökshanddukar för tvätt och vinterförvaring, och gick hem efter att först ha gått en lång runda i trädgården. Det är fortfarande så fint med alla lysande oktoberfärger. Den vita, nymålade trädgårdssoffan står under syrenernas bleka höstgrönska och vill inte gå in. Inte jag heller! Jag är nog inte riktigt trött på grönskan än, trots allt…

Och så är det så härligt att se de växter som redan börjat jobba inför våren. Jättevallmons fräscht gröna, nya blad, till exempel, och de lilarosa rotknopparna hos gulltöreln. ”Den vår de svage kalla höst” för att fortsätta citerandet. Ett riktigt fånigt citat, dock. ”De svage!” Jag tycker bättre om Nils Hasselskogs alias Alfr:d W:stl:nd:s ”Den höst som E.A. Karlfeldt kallar vår”.

Sticklingsföröka buskar

1. Bästa tidpunkt: oktober-mars, eller medan växten är i vila –  innan knopparna har börjat svälla. Vedartade sticklingar tas enligt AoT 2006:14 i oktober-november.
2. Välj gärna mitten av ett årsskott – varken för mjuk eller för gammal/vedartad. 1-3 dm behövs. Sticklingen ska ha minst 4 vilande bladknoppar eller ögon.
3. Håll reda på vad som är upp och ner! Ett trick är att klippa av snett upptill och rakt nedtill (eller tvärtom).
4. Skär det nedersta snittet mellan två bladanlag och det översta strax över den översta bladknoppen.
5. Stick ner i grusblandad jord (sandblandad jord 2-3 cm i botten) – direkt i marken eller i kruka. Stick ner dem djupt! Bara 2-3 knoppar ska synas över jordytan. Trampa till försiktigt så att sticklingarna står rakt och stadigt.
6. Vattna ordentligt. Se till att pinnarna inte blir för torra – därför är vintern en bra årstid då marken är fuktig ändå. Under tidig vår och sommar är det viktigt att vattna regelbundet.
7. Om sticklingarna inte växer där de är tänkta planteras de om efter lövfällning påföljande höst, eller under tidig vår 1-1.5 år efter sticket, innan bladen börjar slå ut. När småplantorna planteras ut, täck gärna jorden runt om för att de ska slippa ogräskonkurrens. De nya skott som kommit över 2-3 utåtriktade bladknoppar skärs tillbaka för att busken ska bli knubbig och välförgrenad.

Enkla att lyckas med: pil, kornell, forsythia, vinbär, olvon. Även schersmin, spirea, fläder, ros, syren.

Ovanstående tips har hämtats ur AoT 2006:14 och 2007:3 .